'

När jag såg annonsen om en aupair tjänst i ett ennat land så var det som en självklarhet att jag skulle söka den! Erfarenheten, kulturen, människorna allt som jag aldrig skulle kunna få här hemma i Sverige fick jag nu erbjuden någon annanstanns. Jag skrev min ansökning, väntade och fick svar. Det var många som sökt och de skulle vilja veta mer om mig. Vad är mina intressen? Tycker jag om barn? Vad är mina tidigare erfarenheter? Kan jag tyska? Är lagamat något självklart? Hur är det med ordning och reda? Plötsligt blev det hela mer realistiskt, jag som hade fått den galna tanken om att jag endast skulle finnas där för barnet insåg att det verkligen inte var så. Självklart skulle jag ta hand om sonen men andra "vuxna" sysslor tillkom även. Hjälpa de andra barnen i familjen med rätt/fel, läxor, ge dem näringsrik mat och självklart vara en förebild för dem alla så de blir bra medborgare.

'

Det slog mig i ansiktet som om jag hade gått en match med självaste Mike Tyson, jag räknas inte längre som barn. Från och med den dagen då jag tar studenten förväntas jag kunna så ofantligt mycket inom så många områden. Jag ska kunna allt jag lärt mig under mina studier, jag ska kunna ta hand om mig själv, jag ska kunna klara av att bli självständig och jag ska se efter andra. Inget mer "jag orkar inte", inget "varför det" och inget "kan vi göra något annat". Det är nog när man tar studenten som det lilla barnet inom en dör, efter en orättvis kamp där det förtvivlat försökt att överleva blir det knockout och allt försvinner. För dansar man och sjunger går samhället emot en och tvingar en att bli som dem. En grå massa som själv sakta kommer dö och alltid undra, var det dethär som jag levde för.