Precis kommit hem efter en skogsvandring där jag gick lite vilse. Bestämde mig för att avvika från den självklara vägen och istället pröva på en halvt övervuxen sig, och då gick jag lite vilse :) Inte för att det gjorde så mycket, ibland måste man faktiskt få villa bort sig för att hitta något bättre. När jag hade kommit en bit in i skogen kom jag fram till en glänta, och plötsligt så var det precis som om själva ljuset blev mer välkomnande. Träden såg inte så sorgsna ut utan sina beklänader och marken var inte lika lerig och motbjudande. Kanske var detta en del av något förlorat? Gick vidare och började smått undra vart den riktiga vägen fanns när något utanför mitt synfält fick mig att rycka till. Hjärtat bankade som om jag skulle få en hjärtatack och hela kroppen bara frös och vägrade ta ett steg närmre. Framför mig stod den fagraste och ståtligaste hjort som jag sett med egna ögon. Vi bara tittade på varandra och undrade nog båda vad som skulle hända härnäst. Med ett språng så försvann denna undersköna varelse djupare in i skogen och kvar stod jag helt trollbunden. Ja det var bara ett möte som kan hända ifall man lite då och då avviker från stigen man vet man borde gå :)
'
Ska nu efter detta möte gå och göra mig iordning för att ha lite julstök hos min bror :) Innan jag gör det måste jag bara få be er att lyssna på denna otroliga tolkning av Mikael Wiehes son Flickan Och kråkan som framförs av Timbuktu :)
0